I söndags och igår kände jag mig som ett riktigt nerv-vrak.
Helt otroligt. Hur osäkerheten kommer över en. Sen bara kommer känslorna
och svämmar över. Tårarna rinner utan att man vet varför.

Eller ja... man vet ju varför. Men allt blir liksom så mycket större än vad det egentligen borde vara. Och det förstår jag ju själv, ändå kan jag inte stoppa dom. De bara väller fram och går inte att hindra.

Och så, när Niklas skjutsade mig till jobb igårkväll, kom jag på att det kanske har med min p-stav att göra. Eller!?
För jag satte in den tisdagen den 25 maj. Och lördagen den 19 juni (nästan 1 månad senare) kom det stora sammanbrottet. Tårarna sprutade och jag mådde rent utsagt skit, utan att veta direkt varför.
Sedan har det fortsatt såhär fram och tillbaka sedan dess. Jag har stunder som är normala givetvis, men jag känner inte igen mig själv när känslorna bara rinner över.

Obehagligt.

Kanske får jag ta mig tid och ork att kolla upp det där med min hormon-stav.
Kanske är det bara nu innan kroppen vant sig vid alla hormoner.
Kanske är det inte ens den.
Kanske är det bara mycket just nu och jag är "ur form".

Vi får väl se...