Känslan att vara bortglömd och inte behövas...
Niklas är på hockey och jag känner mig så otroligt ensam.
På senare tid har jag funderat mer kring vilka situationer som jag blir ledsen. Idag när Niklas bara kom hem en sväng, för att åka snabbt vidare till hockeyn, så förstod jag i alla fall en sak som gör att jag mår dåligt och blir ledsen.
Det är helt enkelt så att jag känner mig så ensam. Så hemskt, otroligt ensam.
För Niklas har massor med vänner här uppe runtomkring som jag inte har. De jag gärna umgås med bor en bit utanför stan eller i alla fall inte i närheten av mig. Min familj som jag älskar över allt annat är 60 mil bort.
Det är rätt lätt att känna sig glömd och utanför. Och lämnad.
För det är faktiskt så jag känner det. Att jag blir lämnad.
För de jag kallar vänner klarar sig fint utan mig, min familj behöver mig inte utan lever sina egna liv i en annan del av Sverige.
Niklas lever sitt liv och träffar alla de vänner som han har, som jag saknar.
Det kanske inte är så, men det känns som att Niklas hade kunnat leva sitt liv utan mig. Ibland känns det som att jag lika gärna kunnat gå upp i rök.
Det känns som ingen här hade märkt någonting.
Kanske är jag dyster, men jag behöver känna mig älskad.
Och bekräftad.
Och behövd.
MEN VEM FYLLER EGENTLIGEN MIG MED DOM KÄNSLORNA?
NÄR JAG VERKLIGEN BEHÖVER DET!?
Jag fasar redan för de perioder då Niklas ska iväg och åka skidor. För det kommer han att göra säker 3-4 gånger vad som än händer och vad jag än tycker. Resor då han och grabbarna åker skidor, bränner pengar, dricker som svin och roar sig för fullt.
För eftersom min självkänsla är noll och jag inte känner mig varken sedd, hörd eller älskad så som jag vill och behöver, så kommer jag bara oroa mig för vilka snygga after-ski brudar det finns i fjällen. Och med den mängden sprit som de killarna häller i sig kommer jag vara ett nervvrak när jag tänker på allt som kan hända.
Vara ett nervvrak, jag är redan ett, eftersom alla dessa känslor och tankar kommer fram nu. Bara av att Niklas knappt visar mig några känslor eller knappt pratar med mig innan han hastar vidare till hockeyn med sina vänner.
Kommentarer
Postat av: Mammi
Jag älskar dig!
Önskar bara att vi
inte bodde så långt
ifrån varandra.
Men det vet du ju redan.
Sköt om dig tösen min.
Postat av: Becka
Det är "bara" en dum känsla Linda... =/ Men dom är svåra att inte lyssna på ibland tyvärr.
Kan tänka mig att det är jobbigt att inte ha sin familj & sina närmsta vänner i närheten..
Skickar massa styrkekramar till dig!
Trackback
